Kan fortfarande inte riktigt fatta att allt detta har hänt. Att vi nu äntligen har vår lilla Olivia hos oss. Hon är så himla liten och mysig och helt underbar! Jag har aldrig varit lyckligare!
Förlossningen gick bra. Efter att ha haft värkar i några timmar åkte vi in till förlossningen klockan åtta på kvällen och mindre än sex timmar senare var vårt lilla mirakel ute. Låg kvar på BB tills klockan sex, sju någon gång igår kväll men sen kände vi att vi verkligen ville hem så att vi bara kunde mysa. Olivia sov i vår säng och sov nästan hela natten. Amningen har kommit igång och funkar bra. Inte mycket att klaga på här inte.
Idag kommer även Olivias mormor, morfar och moster hit. Det blir nog himla fint!

Igår efter min lilla eftermiddagspromenad dök förvärkarna upp på typ en gång. Oerhört oregelbundna men de var där iallafall. Lyckades ta mig igenom hela eftermiddagen och kvällen med dem då de inte var så överdrivet smärtsamma.
Däremot lagom tills John kom hem, då intog de en helt annan skepnad. De blev starkare och mer regelbundna, så strax innan tolv började vi klocka dem och då visade det sig att de minsann varade i nästan en minut med 3-4 minuters mellanrum. Vi ringde till förlossningen. De sa att jag kunde få komma upp och kolla läget, men att jag skulle kunna bli hemskickad igen. Vi valde dock att åka upp, jag hade jävligt ont och ville bara försäkra mig om att smärtorna inte lurade mig den här gången.
Kom in runt klockan ett, blev kopplad till CTG. Bebisen mådde bra, värkarna blev bara värre och värre under tiden som vi låg där. Jag hoppades verkligen att vi skulle få ligga kvar, men när hon kollade hur öppen jag var så var det knappt två cm. Så ingen bebis inatt. Jag fick smärtstillande och sömntablett och fick åka hem igen för att kunna vila upp mig.
Har sovit i lite mindre än sex timmar, men kan inte sova längre känner jag. Nu vill jag bara att värkarna ska komma igång igen så att vi kan åka upp ytterligare en gång och då få stanna kvar och föda barn! Nu är det väldigt nära iallafall. Kommer den inte idag så är det väldigt troligt att den kommer imorgon!

Har inte särskilt mycket att dela med mig av. Fortfarande ingen bebis. Hade dock förvärkar inatt och lite på morgonen men nu är det lugnt igen. Tog en promenad med min mor igår vilket kanske är anledningen till att förvärkarna kom, så får försöka mig på en till promenad idag så kanske bebisen behagar att titta ut snart. Jag vill inte behöva gå en vecka till. Den här veckan SKA du komma, okej bebis?

Ingen bebis än. Och inte någon form av värk sedan de jag hade igår natt. Bara strålningar i ljumskar och bäcken. Som vanligt. Och bebisen tryckte otroligt mycket nedåt igår, men mer än så blev det inte... Kunde dock inte sova inatt, inte pga någon smärta då utan bara för att man låg och tänkte så jävla mycket och inte riktigt kunde slappna av. Denna väntan är psykiskt påfrestande. Jag vet, jag har inte gått över särskilt mycket än, men det är ändå riktigt jobbigt. Man hade ju hoppats på att den redan skulle vara här ute hos oss. Jag vill väldigt gärna slippa gå tillbaka till min dryga barnmorska och jag vill verkligen slippa igångsättning. Jag vill att vår bebis ska vilja komma ut till oss nu. Det jobbiga är ju att det inte går att göra något åt situationen. Allt är upp till bebisen. Man har ingen kontroll alls.
Förlåt för min negativitet, men jag var tvungen.

Igår kväll hade vi min syster på besök. Vi åt tacos och kollade på filmer. Himla mysigt var det!

& inatt trodde jag nästan att jag skulle föda. Vaknade strax innan två av att jag hade så jävla ont i ryggslutet och i bäckenet. Det nästan brände. Till skillnad från förr så var inte detta bara en enda ihållande smärta utan det kom, höll i sig och försvann. Dock inte regelbundet över huvud taget. Låg vaken till halv fem då det hela avtog och jag kunde äntligen somna om. Eller ja, "äntligen". Jag hade ju hoppats på att det skulle bli värre såklart. Men snart så, snart!

Nu är dagen äntligen här. 17 februari. Jag har nu gått igenom 280 av 280 graviditetsdagar. En hel graviditet. Bebisen visar dock inga tecken på att vilja komma ut än. Visst, smärtan i magen är här idag igen. Och jag har ont i ljumskar och bäcken som vanligt. Men det är allt. Kommer nu garanterat gå över tiden. Frågan är bara hur mycket? Hoppas bebisen inte är lika envis som mig och kommer arton dagar över tiden. Det orkar jag inte. Kan ju verkligen hoppas på att den kommer nästa vecka. Är så himla otålig nu!

Igår kom smärtan i magen tillbaka. Inte lika extremt som sist, men fortfarande jobbigt! Kände inte av någonting under natten men så fort jag klev upp imorse var det tillbaka och har inte försvunnit helt än. Får väl se hur det kan arta sig idag. Man hoppas ju alltid att det ska göra ännu ondare och utvecklas till riktiga värkar.

Har förövrigt hunnit med ett besök hos barnmorskan nu på morgonen. Allt såg bra ut, inga konstigheter. Hon trodde att jag förmodligen skulle gå en vecka över tiden, absolut inte behöva bli igångsatt. Men jag vill inte lyssna på sådant, för det kan ju bli precis hur som helst.

Blev sjukt sugen på Pucko när jag satt i väntrummet, så passade självklart på att köpa det på Ica innan jag for hem. Är i himmelriket nu! Min bästa vän när det blir soffläge hela dagen pga smärtan i magen.
 

... men icke. Igår snöade det sjukt mycket och det snöar även nu. Detta innebär att Elin får sig en innedag idag, vägrar gå ut och riskera att ramla på dolda isfläckar. Inte så jättepepp på att inta soffläge hela dagen, vill ju typ bara ut och springa för att få igång förlossningen, men har väl inget val om jag inte ska riskera att dö på köpet. Så, får ta det lugnt. Kolla på film. Läsa. Sådant som jag gjort typ varje dag i en månads tid nu. Jippie liksom.
Lilla bebis, kom uuuuuut! Vi vill ha dig. Visst, det är säkert jättemysigt i min mage men du ska veta att det är ännu mysigare här ute med oss!!

Godmorgon! Kollar på Nyhetsmorgon och dricker hallonbladste. Smärtan i magen är som bortblåst. Det är ju skönt, men jag hade ju inte haft något emot om något hade suttit igång under natten eller nu idag. Idag har jag ju gissat på att bebisen ska komma så då får den allt ta och göra det också ;> Har bara lite standardsmärta i ljumskarna och bäckenet idag, men det har man blivit så van vid att man knappt märker av det...

Idag är det alla hjärtans dag, som om någon skulle ha missat det. Vi har inte direkt planerat något, så vi får väl se hur denna dag artar sig. Något litet romantiskt uppvaktande ska det väl bli!

Puss på min älskling. En över ett år gammal bild minsann!

Efter en promenad fram och tillbaka till Ica och trapporna sex våningar istället för hiss, fick jag kort därefter skitont i magen. Det högg till framtill vid naveln och jag kunde inte sitta, inte stå, inte ligga. Jag bara grät och vred på mig för att det gjorde så sjukt ont och det höll i sig i närmare en timme. Det var verkligen det värsta jag varit med om. Som tur var lyckades jag lugna ner mig och sov i nästan två timmar efter det. Sen var det lugnt i typ en timme, men då kom smärtan tillbaka. Det var vid exakt samma ställe som innan, men som tur var höll det inte i sig lika länge den gången. Kanske tio minuter. Sen blev det lugnt en timme och sen kom det tillbaka igen. Och igen. Vi bestämde att jag skulle ringa förlossningen för att få lite råd. Fick prata med en trevlig och lugn barnmorska som sa att det inte var något att oroa sig för, men att min förlossning förmodligen kommer starta inom en snar framtid. Kändes skönt att kunna släppa oron, men "inom en snar framtid" kan ju både vara timmar och dagar. Ack. Jag hoppades ju på att något verkligen skulle vara på gång nu. Men snart så, snart...

Och så var det måndag igen. I natt sov jag lite sisådär. Vaknade någon gång av förvärkar plus att jag kände mig kissnödig konstant. Var dock inte alltför jobbigt. Något som är jobbigt däremot är att jag inte lyckades somna om när John for till jobbet tidigt imorse så låg och försökte somna i två timmar, men fick till slut gå upp halv åtta.

Idag är magen sjukt låg och bebisen är lugn. Känns inte som att något är på g än, men man hoppas ju varje dag att det ska hända något. Mor min gissade på att bebisen skulle komma igår, men icke. Jag och Johns syster har gissat på att den ska komma imorgon. Det känns ju inte längre som det, men jag antar att allt kan hända.

Vet inte alls vad jag ska göra idag. Känner mest för att ligga i soffan, vara sunkig och kolla på tv hela dagen. Samtidigt vill man ju även göra något vettigt, och kanske gå ut när det ändå verkar bli fint väder idag igen. Ack. Vi får väl se hur jag gör.

Jag och den stenhårda kaggen i fredags.

Idag sov vi länge, gick inte upp förrän runt halv elva. Det var väldigt skönt må jag säga och nu känner jag mig väldigt utvilad och pigg. Har tittat klart på en film, ätit frukost och nu spelar John tv-spel medans jag sitter här och kikar runt. Vet inte riktigt vad vi ska göra idag. Det är iallafall väldigt fint väder ute så vi ska väl försöka ta och göra någonting annat än att bara uggla här inne. 

Anledningen till att jag inte bloggat något idag är för att jag inte har haft något att dela med mig av. Har mest tagit det lugnt hela dagen, vilat och sådant. Knappt varit utanför dörren förrutom när vi nyss var och handlade lite förnödenheter till middagen ikväll. Även kvällen blir lugn med mat, godis och film. Lördagsmys är inte mig emot!

Har varit på vift hela dagen. Först for jag och John iväg och åt lunch och sedan fick jag skjuts till familjen där jag umgicks med en sjuk mor. Passade även på att ta ett bad där då vi inte har något badkar. Det var så himla skönt. Stannade och åt tacos också, och fick med mig lite godis hem ;> Inte helt fel. Fortfarande några timmar kvar tills John slutar jobba, så får mysa här i soffan med godis och tv i min ensamhet.